Så fort jag släcker en ångest kommer en annan upp -

Sitter just nu i min soffa och tankarna kommer en efter en, de går inte att beskriva hur jobbigt det är att ha så många tankar. En sak om de skulle vara bra och positiva tankar, men nu är ju varenda en negativ. Tänk dig när du hade hur mycket läxor och prov som helst, och gångra det med tio, och gångra det med alla tonnårsproblem man kan ha gånger 100, så känns det ungefär. Så fort jag släcker en ångest kommer en annan upp. Så fort jag släppt ett komplex på min kropp kommer ett annat upp. Aldrig att jag kan få vara nöjd med mig själv, inte ens en cm eller till&med mm på min kropp tycker jag är smal eller ifall normal. Det ända jag ser är att det är alldels för stort, för tjockt, för äckligt, för fult. Bara om jag kunde få se min kropp smal för en minut skulle betyda hela världen, skulle göra vad som helst för det. Om jag fick önska en enda sak så skulle det nog vara att jag skulle kunna se mig smal för en dag. Och även om jag ber till gud varenda kväll att imorgon ska jag få se mig smal, så inträffar det aldrig. Det går inte, det är ju helt omöjligt, tankarna säger att jag inte är smal, men alla andra säger ju det men varför kan jag inte få se det själv så jag tror på det ?
Det går inte, jag ÄR inte smal, jag är en överviktig , fet och ful och värdelös tjej som bara finns. Ingenitng att ha.
Anorexi | | En kommentar |

fuck you for leaving me when i needed you most -

För kvällar när ångesten nästan bryter sönder en, vart tar man vägen då? Ska man skratta eller gråta? Ska man överleva eller ska man dö? Vad gör man? Någon, säg mig hur man övervinner den där äckliga ångesten som plågar en så hårt..
| | Kommentera |

ska man skratta eller gråta -

"de håravfall man ser idag speglar kroppens näringssituation sådan som den var för ungefär 3månader sedan, tror du mig nu när jag säger att allting går mycket långsamt i kroppen och att man inte behöver vara orolig för att gå upp 5kg på en natt för man tar en extra macka?!" skrattar mycke åt de som står i boken jag läser, den dumförklarar en rejält, men jag är så väl medveten om att man tyvärr är så dum som de står när man lider av denna sjukdom. de är helt sjukt hur man, ens egna hjärna tänker och tror om allt och hur ens stackars kropp reagerar på allt.. men är man fast så är man.. de är ett heltids jobb att försöka ta sig ur sina tankemönster och hjärnspöken..
Upp