idag träffa jag en ny läkare, en läkare som tyckte ridning var riktigt bra träning, första gången jag har fått höra de, haha men annars så var han en lite för övertygande och drivande läkare.. en läkare som fick allt att låta sådär enkelt, sådär enkelt som folk som inte suttit fast i dehär tror att de är...  och dehär med att våga berätta allt för nya personer hela tiden, de är fan inte lätt. visst han brydde sig, men han, som ingen annan heller ser, såg inte hur dåligt jag mår och hur bra jag är på att säga saker jag vet att jag inte kommer klara av.. förlåt, men de sitter för hårt i mitt huvud, jag önskar de kunde fatta, jag önskar de kunde se mina tankar, radera dom och byta ut dom till de bättre..  fan vad jag hatar dehär. jag är fast, och jag hatar de.