Under flera år, ja ända sedan jag började hålla på med hästar, har jag fått höra diverse kränkningar mot mitt intresse. Redan i lågstadiet relaterades hästar till hamburgare. Klasskompisar som ville vara lite häftigare och lite bättre drog till med att man inte ska leka med maten. De flesta som läser det här vet nog vad jag menar; de där kommentarerna som vi alla faktiskt antingen hört eller sagt själva. Personligen tröttnade jag på alla uttalanden runt första gången jag hörde dem, men uppenbarligen är det en hög rolighetsfaktor i det hela som jag hittills inte riktigt förstått. Personerna som yttrar sig om hästhamburgarna verkar tycka att det är hur kul som helst, både efter första gången, andra gången, tredje gången, fjärde gången och trehundrade gången - tio år senare.

Man kan tycka att människor borde växa upp. Mogna. Behandla andra som man själv vill bli behandlad. Arton, nitton, tjugo år gamla är de flesta i mina kretsar, men ändå drar de "kul hästskämt". Fortfarande dyker det upp en och annan hamburgarkommentar, även om majoriteten av yttrandena nu mer är lite råare. Ifall en hästmänniska ska till stallet och säger till sina vänner att "jag ska iväg och rida", då möts ryttaren med största sannolikhet av en motkommentar som syftar på något sexuellt. Jo visst, jag förstår, kulkul att koppla ämnen till sådana saker, men helt seriöst. Även det blev gammalt första gången det lämnade någons läppar.

Genom hela mitt liv har jag fått höra nedvärderande ord mot ridsporten. Jag vet med hundra procents säkerhet att jag inte är den enda hästintresserande människan som varit med om det. Genom lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och till och med i gymnasiet har folk verbalt smällt till mig för att jag rider. Detta har gjort att jag under alla år har funnit det skamligt att prata om mitt intresse. Jag har till och med haft tanken på att sluta med ridningen. Det har alltid varit fel att nämna att man rider. Det har inte varit värt att ännu en gång få ett psykiskt slag, när jag istället kunnat vara tyst och lådsas som ingenting.

Ju äldre jag blir, desto mer skinn har jag fått på näsan. Jag får lättare och lättare för att strunta i vad andra tycker om mig. Men fortfarande, trots att jag egentligen är en ganska tuff människa som klarar de flesta påhopp, är det inte helt utan obehag som jag offentligör mitt intresse. På Facebook, på bloggen, bland vänner. Överallt är jag beredd på någon som kränker mitt engagemang. Det kan lika väl vara ett uttalande i skämtsam ton som ett i nedvärderande, men efter alla de här åren av hästmobbing tar det hårt - oavsett skämt eller ej.

Detta har inte minst märkts av de senaste tre, fyra veckorna, efter Rolf Göran Bengtssons vinst av Jerringpriset. Sveriges hästfolk jublade då han vann med mer än 44% av rösterna, för att dagarna efter mötas av hårda ord och sura miner från media. Trots EM-guld och OS-silver i bagaget var resten av Sverige inte nöjda med Bengtssons insats. Aftonbladets Lasse Anrell skrev en mycket omtalad artikel, där han bland annat skrev "hästen borde fått priset!", vilket upprörde de flesta hästälskare i vårat avlånga land. I programmet Kvällsöppet mötte Anrell och hockeyspelaren Mathias Månsson de två elitryttarna Helena Lundbäck och Jens Fredricson. Även här lades argument fram som liknade Lasse Anrells provokation i artikeln. Mathias Månsson sa att Rolf Göran inte hade varit någonting utan sin häst - varför ska han få ett pris när det är hästen som gör jobbet? Det kontrade Jens Fredricson med väldigt logiska och kloka ord, i stil med; vad vore Zlatan utan sitt lag? Inte kan Zlatan få en medalj ifall han inte har lagkamraterna som backar upp honom? Inte kan Zlatan vinna helt själv? Likadant är det med Rolf Göran och Ninja La Silla - de är ett team.

Sådana kommentarer är någonting som vi hästmänniskor får höra ofta. "Det är bara att sitta på, det är ju hästen som springer!" är ett väl använt argument till varför ridning inte är någon egentlig sport. Om de hade vetat hur mycket arbete och slit som ligger bakom, säger jag bara. Timmar av skratt, gråt, väder och vind. Sju dagar i veckan, 365 dagar om året. Förutom att träna upp ridningen ska man mocka, fodra, släppa in och ut i hagen, smörja utrustning, brodda, sadla, tillkalla hovslagare och massor, massor, massor av andra saker. Även om det är snöstorm ute måste ryttaren ta hand om hästen. Det är ett idoget arbete, varenda dag. För att inte tala om ridningen! Det är inte bara att hoppa upp på hästen och åka runt, hur skönt det än hade varit att sitta där och slappa ibland. I varje steg måste du rida igenom hästen, känna att du har den mellan skänklarna. Halvhalter ska göras under varje nytt steg, på samma gång som du har kvar hästens framåtbjudning - och det är bara början. I varje ny övning innebär det nya krav på kunskaper och det är nya muskler som ansträngs, både i häst och människa. Det är ett djur på 600 kg som du har under dig när du rider, för att få allting rätt krävs det mycket från bådas håll.

Att hoppa en bana med hinder på 160 cm är ingen lätt match. När man sedan vinner både EM-guld och OS-silver tycker jag helt klart att man är en värdig vinnare av Jerringpriset. Anledningen till att ridning fortfarande är så "exotiskt" är nog helt enkelt för att det inte skrivs speciellt mycket om det. De hästrelaterade sakerna man kan läsa om handlar oftast om trav och galopp. Inget emot de grenarna, men man kan inte förneka att det till största del baseras på pengar. Just därför är det "okej", där finns ett allmänt intresse involverat. Det är "okej" eftersom de flesta medelsvenssons förstår spelet, kan sitta i soffan och satsa pengar. Men dressyren då? Varför sätter vi inte in våra medelsvenssons i piaffer, galoppombyten och piruetter? Ifall media hade satsat mer på hästsporten hade den tagits ner på jorden lite grann. Då hade den inte varit lika tabubelagd.

Min eviga fundering är helt enkelt varför vi ryttare får så oerhört mycket skit. Vi lägger ner hela våran själ i hästarna, vad är det som provocerar så oerhört med det? Jag har aldrig sagt något elakt om någon som spelar fotboll sju dagar i veckan och det skulle inte falla mig in att se snett på någon som tycker det är superkul med tennis. Vad gör det okej att trycka ner hästmänniskorna? Vi brinner för vår sport. Istället för att dränka oss i kränkningar tycker jag att man borde bejaka det hela med intresse. Trots påhopp, vinterkyla och bråkiga hästar fortsätter vi med det.

...Så, varför vi gör det? För att vi älskar det.