jag önskar väldigt ofta att jag inte vore så psykiskt förstörd som jag är.. jag önskar ofta att jag vore mer som andra,. att mitt huvud inte vore så fucked up, att jag bara kunde vara ibland och ta vissa saker med en klackspark som andra kan. 

jag hatar att vara såhär rädd, så rädd att förlora mina närmsta, så rädd för att bli huggen i ryggen, så rädd för mänskligheten. jag förstår mig inte på livets gåta. 
ibland vill jag bara skrika och gråta, ibland känns de som jag verkligen inte orkar mer. jag går bara sönder. jag faller bara isär. när fan ska de bli bättre, på riktigt? hur mycket mer orkar jag att ta? hur mycket mer orkar mina närmsta ta? de är ju de finaste jag har.