han hade sitt egna facit för rätt och för fel.. -
Jag berättar inte dehär för att få uppmärksamhet, för att folk ska tycka synd om mig osv. Jag berättar de för att folk måste inse att de är sjukt vanligt i sverige idag, att någon som står dig nära kan ha vart med om de men aldrig vågat betätta de, att straffet för de inte är okej och hur mycket det kan påverka en persons liv. Och snälla, kom inte och säg att ni förstår, om ni inte blivit utsatta för de själva... för annars har ni tyvärr ingen jävla aning om hur de är att bli av med makten över sin egna kropp..
Sommaren 2008 var jag och några kompisar i Rättvik på ccw, (classic car week) en kompis till mig raggade på skämt med några norrlänningar och de slutade med att jag fick ena killens nummer innan jag skulle fara hem för jag hade tävling dagen efter. Jag och killen hördes lite till och från under ett år och bestämde att vi skulle ses året efter på ccw då han skulle tillbaka då. Och herregud vad jag ångrar att jag träffade den där killen igen, tänk om jag bara hade vetat vad han skulle göra emot mig..
Så ja, sommaren 2009 blev jag våldtagen, jag försökte skrika, jag försökte slåss men inget hjälpte och sen stängde kroppen bara av och hoppades bara att jag skulle överleva.. han tog makten över MIN kropp.. MIN.. sen innan han lämnade mig själv där bakom den gula kiosken sa han att jag fick skylla mig själv för att jag hade de kläderna jag hade den kroppen jag har, han la all skuld och skam på mig.. och vet ni, fy fan vad jag skämts för de som hände och fy fan vad jag har anklagat mig själv för de.. precis som han sa, hans ord ekar än idag i mitt huvud.. att de var mitt fel, att jag fick skylla mig själv...
Samma sommar förlorade jag 2 av mina närmsta vänner som gick bakom min rygg och den tredje som mobbade mig för mitt utseende.. så nej, jag hade ingen jag vågade berätta de för, och ändå, jag skämdes så mycket och jag ville inte att någon skulle veta.. och jag trodde aldrig de skulle påverka mig så mycket som de ändå gjort under dessa år... så förlåt till er jag umgicks med på gymnasiet som alltid märkt att jag döljt något och mått sjukt dåligt över något jag aldrig berättade.. Jag vågade inte.. jag visste inte om ni skulle förstå..
Sen den sommaren 2009 har jag mått dåligt, jag har varit deprimerad, mer eller mindre hela tiden, jag har fått social fobi, jag har haft ätstörningar i olika former men framförallt min älskade anorexi... och jag själv förstod aldrig varför, varför jag hatade mig själv så mycket, varför jag aldrig mådde bra, varför jag aldrig fick må bra för mig själv, varför jag hade så sjukt svårt att lita på folk.. men allt man är med om påverkar en, mer än man kan tro ibland...
Jag flydde iallafall, efter nyåret 2013 och skulle plugga i Karlstad, jag flyttade helt själv till en helt ny stad där jag inte kände en människa.. och tack snälla Elin för att jag fick chansen att lära känna dig där, utan dig hade jag gått under tidigare än vad jag gjorde och förlåt för att du aldrig fått veta riktigt varför förens nu..
Jag träffade en kille där, som berättade hur han hade haft de i livet, vad han vart med om, gått igenom osv, mycket mörka sidor..
Och en kväll stod jag på tågrälset, jag hade gett upp, jag orkade verkligen inte mer.. Jag ville inte mer.. de var fan inte värt att leva om man aldrig skulle må bra... och ja, jag har den killen att tacka för att jag lever idag, för att jag inte gav upp helt, för att hab lyckades övertala mig... sen finns de många fler jag har att tacka för att jag lever än idag.. framförallt min mamma som ställt upp för mig till 110 % och några guldkorn till vänner ♡
Iallafall, Där kom jag i första kontakten med psykisk sjukvård, och herregud vad illa jag har blivit behandlad hit å dit, sen har jag träffat några få bra, tur nog. De var första gången jag berättade om min våldtäkt för någon.. och läkaren kollade på mig som att jag var dum i huvudet när jag berättade om min uppväxt, vad jag vart med om, blivit utsatt för och behandla... även då började jag tveka.. var våldtäkten verkligen så illa, får man köra över folk så, får en kille ta makten över ens egna kropp ifrån en...
En dag önskar jag att denna värld slutar förminska våldtäkter.. Jag önskar att folk ska förstå hur jävla äckligt alvarligt de är och att de kan ta livet ur en annan person. För han, även fast han aldrig lyckades få mig att lämna livet, så har jag inte levt de senaste 6 åren, de har endast handlat om att överleva.. Jag har försökt att ta mitt liv 1 gång till, sjukvården tog mig aldrig på allvar, och hur svårt är de att fatta?! och för de andra har jag fått så sjukt många olika reaktioner när jag vågat berätta vad jag blivit utsatt för för folk.. den första jag skriver om här över är våldtäkt 1, jag har alltså vart med om fler efter de och ett sexuellt övergrepp.. Vissa blir förbannade när jag vågat berätta dehär för dem, vissa rycker på axlarna och vissa bryr sig inte. Och jag blir verkligen mörkrädd för er som bara rycker på axlarna och inte bryr er.. Jag önskar bara att folk slutar blunda för detta, seriöst! Lär er vad som är rätt och fel, lär er vad som är ditt och någon annans. jag blir så jävla trött. HUR JÄVLA SVÅRT KAN DE VARA ATT FÖRSTÅ ETT NEJ, ETT SKRIK ELLER ETT SLAG? !....
Och till alla er som säger åt mig att rycka upp mig, hade de vart så enkelt hade jag gjort de, till alla er som säger åt mig att äta, hade de vart så jävla enkelt hade jag gjort de. Och till er som säger åt mig att lämna de bakom mig, jag önskar att jag kunde, men jag behöver hjälp för att bearbeta de, den där hjälpen jag aldrig fått av sjukvården hittills...
Och till er 5 killar som satt i bilen och följde efter mig och försökte prata med mig förra helgen, förlåt att jag var otrevlig, förlåt att jag inte ville att ni skulle skjutsa hem mig, förlåt att jag bara gick, men ni har ingen aning om vad jag redan gått igenom och hur jävla livrädd jag var för er och allt jag vet att ni kan göra, även fast just ni kanske aldrig skulle göra mig något illa..
I övermorgon är de ett nytt år, ett nytt år för mig att kämpa emot depressionen, anorexin och min sociala fobi, ett år jag hoppas på att få hjälp av sjukvården, framförallt med att bearbeta våldtäkterna så jag kanske kan släppa de och jobba vidare med de andra..
Och till er alla som orkat läsa allt detta, var rädd om era medmänniskor, fråga hur dem mår, tvinga dem till att berätta saker ibland och framförallt visa dem hur mycket ni bryr er om och älskar dem.