Hur som helst, ska man äta tex antidepressiva så går man alltid ner sig först i några veckor, man blir alltså mer deprimerad och vet ni, de är många dagar i veckan jag helt ärligt inte tror att jag skulle klara av att må så mycket sämre som jag har egen erfarenhet av att man blir av antidepressiva.. och de andra dagarna tkr jag inte att jag ens behöver medicin för min depression, men den finns alltid där och kommer säkerligen göra så länge jag ska hålla fast vid min jävla ätstörning.. 

De andra då.. att ta tag i mina våldtäkter och sexuella övergrepp, alltså jaa, de är något jag egentligen vill mer än allt typ... jag vill bearbeta de så jag kan släppa de och lära mig leva med de på ett sunt sätt.. men jag vågat inte.. jag försökte ju sommaren 2014 och gick ner mig rejält, verkligen rejält.. och jag är livrädd för att hamna där igen.. jag tror inte jag klarar av de psykiskt tyvärr, men jag mår ändå rätt bra nu ju, så länge ingen drar upp de, och jag mår hellre såhär än så som jag mått innan, alla dagar i veckan.. men samtidigt vet jag att man måste man våga satsa för att vinna.. men jag ligger passiv här i min trygghetszon.. tryggast för mig och känns tryggast för dom i min omgivning faktiskt..